Japp, idag har jag vart på inskrivningen till konfirmationen   och det var riktigt kul! Louise som är min klasskanrat fyllde 14 år idag så jag och min kompis Jossan hade jättekul eftersom hon INTE ville att hennes pappa (Som var med som alla andra föräldrar) skulle sjunga för henne men jag och Jossan tyckte att det skulle vara kul så vi sprang fort fram till hennes pappa och frågade om han inte skulle sjunga för sin dotter, han log brett och Louise rodnade stort =D

Han sjöng inte. Men alla andra sjöng efter att vi hade frågat nästan alla på konfirmationen (*host*) om de var med att sjunga, prästen hörde och startde därmed en STOR födelsedagsång åt henne, en kväll fylld av skratt och mycket minnen, ser fram emot resten med denna kväll som start =D

Här kommer en bild som jag värkligen gillar, jag tog den idag när jag stod under en ranglig spiraltrappa och Jossan är högst upp och poserar =D

Erkänn, ni ÄLSKAR också bilden =P  

Okej, jag kom nyss på en idé till en novell så jag publicerar den och så får vi väl se vad ni nu tycker   

De stod där alla tre, mitt i mot mig och bara stirrade på mig med mörka blickar, jag suckade och föll ner mot marken i tårar. Det var orättvist, tre mot en.
”Elle Vad är det med dig? Fegar du?” frågade dem kaxigt och jag kände blickarna på mig, sex mörka och obekväma ögon som stirrade frågande på mig i väntan på svar. Ett svar de inte skulle få, jag var feg men för stolt för att erkänna. Inte ens nu när jag var ensam och övergiven av allt och alla, överlämnad av föräldrar och familj till kaxiga kräk. Inte ens då kunde jag erkänna att jag var feg, jag hade ingen heder kvar att behålla. den försvann, försvann när min familj och mina falska vänner övergav mig utan en enda synlig tår på kinderna, ögonen glänste inte ens på någon av dem.
”Eller så är hon döv… hon kan vara hes också… efter all gråt och allt skrik” sa en av dem, Gus enligt vad jag lärt mig i mitt tysta hörn i det kalla och mörka rummet som mamma medvetet lurat mig till. Killarna kidnappade mig inte, jag blev överlämnad.
”Neej… snälla… lämna mig bara ifred” grät jag när någon av det drog upp mig i stående ställning igen, detta var hemskt. Det var tortyr.
”Lämna dig ifred? Vårt jobb är att INTE lämna dig ifred” sa en av dem mörkt och jag svalde ljudligt. Killarna la naturligtvis märke till det och Marcs grepp om mina armar blev hårdare.
”Marc… släpp henne då” sa den av killarna som vart tystast, en varm känsla fyllde mig och jag tvingade att titta upp på honom, det var Gustav som sagt det…
”Oh, bryr du dig om HENNE?” frågade Marc och Gus i mun på varandra. Jag höll andan av rädsla för vad som skulle hända och för att inte visa hur mycket det skadade mig när de ryckte till i min arm än en gång för att visa att det mig dem menade med `Henne´…

Vad tycks... komentera JÄTTEGÄRNA =D

Haha jag tittade bland mina bilder idag eftersom jag hade tråkigt i väntan på att min kladdkaka skulle bli klar i ugnen och då hittade jag bilden som kommer längre ner. Jag redigerade den lite och vips och bong pang ping... jag blev "nöjd" eller ja.. NÄSTAN nöjd =P

   Nice eller hur =D